Vagusnerven är min mest intressanta vän just nu. Jag hummar, jag stretchar ögonmusklerna, jag ligger på spikmatta och djupandas om vartannat. Jag föreställer mig ett Happy Heart där inne. Och så tar jag en liten, liten hutt varje morgon.
Vagusnerven löper från min hjärnstam ner genom svalget, hjärtat och diafragman. Tar sig till min lever, mage och mina tarmar. 80 000 nervtrådar i givakt. Typ allt det som är jag, samlat i en enda lång ström av sensitivitet.
Min vagusnerv är stressad. Traumatiserad. Det sa en av de häftigaste människor jag mött på länge för ett litet tag sen. Nu stimulerar jag och släpper efter. Känner strömmar av energi rusa och får blod i fingrar och tår.
Varför har ingen presenterat mig för min vagusnerv förut? Min stomme. Kanske är det stoltheten som en gång låst den i visserligen ack så rakryggat läge, men med envist öronsus, hopbitna käkar och en skyddande rustning över bröstkorgen. Eller rädslan?
Det som ändå kom in utifrån fick skjutas ner. Samlas i hullet under naveln. Men det är slut med det nu. För nu håller vi på att bli sams, nerven och jag.
Och när man är riktigt goda vänner, ja då slappnar man av och öppnar sig för allt det magiska livet rymmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar