Kall vit sten.
Tunga dörrar av järn.
Hård vind som slår, rister, tjuter.
Slottets siluett mot nattsvart himmel.
Blek fullmåne. Slöjor.
Där inne skapar vi Spökafton.
Galne Ola dansar i sin fängelsehåla, häxan Ingeghierd haltar och hostar, förstörd av tortyren och teaterprimadonnan sticker svärdet i bröstet, gång på gång. Den stumme riddaren dyker upp där man minst anar och råttan bits i mörkret. Magnus Gabriel vandrar osaligt runt, malandes sina psalmtexter.
Själv sitter jag som en grov 1600-tals piga på skithålet och väntar på att gruppen ska komma in i rummet intill, så jag får skrämma dem med mina finska svordomar, min sång om Martins begravning och mitt högljudda krystande. Sen ska jag låtsas torka mina händer på deras jackor, jaga in dem i en lönndörr och snabbt byta om, springa upp till gästabuds-salen för att sätta mig i en spis där jag ska låtsas hitta nästan uppbrända sidor som berättar om en fest för länge sen då den svikne riddaren återvände från sin grav för att hämta sin trolösa brud.
Jag har världens bästa jobb!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar