torsdag, april 19, 2018

Turnerhimmel och tokiga tankar

Tidig morgon. Tankar. Känslor.
Allt är lagrat. Allt hinner ikapp.

Arbete. Ritsch ratsch fillibombombom på nåt sätt.

Sen iväg, iväg. Hjulen rullar, radion surrar.
Fem timmar med P1 blir rätt tjatigt till slut.

När jag till sist är framme är allt målat i ljust gult, lätt rosa och försiktigt orange. Vårkvällen är andlöst vacker och jag vill vara poet, konstnär och kompositör på samma gång. Jag vill fånga himlen i en ram och lagra allt som kvittrar i graverade spår.

För ett ögonblick blir allt NU.

Sen fortsätter FRAM i full fart.
Och DÅ molar ännu en aning.

måndag, april 16, 2018

Mitt nästa projekt

Jag när en dröm.
Jag har inte förstått hur det blev så här, men jag vet när allt började.
Och sen dess har tanken rört sig i utkanten av mitt sinne, länge.

Det var en het dag.
Solen rev upp damm från marken, de smala asfaltsgångarna ångade.
Vi tog oss upp till toppen av berget och såg ut över det magnifika landskapet. Skikt efter skikt av toppar. Blånande, bländande.

Vi satte oss i en slags amfiteater och väntade.

Sen hördes vingslagen.
Jag slutade nästan andas.
Fullkomligt bergtagen. Hypnotiserad. Och förtrollad.

Efteråt var det som om en drog började spridas i mig.
En tanke. En längtan. En dröm.

Nu har den fått fäste.
Nu vet jag att jag måste lära mig detta en dag.
Jag vet också var.

Och drömmen har fått ett ord:



Falkenering.






måndag, april 09, 2018

Glesbygdsgirl

Aprilkväll.
Pastelligt ljus.
Milt för sinne och öga.
Kristallklar luft.

Världen är krispig och mjuk på samma gång.

Och det är nu jag blir en glesbygdsjänta. Lantis. Naturbarn.
En som vill stoppa fötterna i aningen för stora gummistövlar, dricka en kopp the på egen trätrappa och kanske till och med killa lite på en hund.

En dag, om inte allt för länge, ska det bli så.
Öppet landskap.
Eldstad.
Extern brevlåda.

Jag blundar.
Sen öppnar jag ögonen, söder om söder, och ser alla möjligheter ligga framför mig.

söndag, april 08, 2018

Snuvig söndag 13:10

Värme, vatten, vila.
Vetekudde, vitlök och honung.
Netflix och filt.

Förkylningsknepen är många, men om det är sant att det bara finns omkring 200 förkylningsbaciller, och att man blir immun efter varje överlevd attack, så är detta av godo. Jag fyller mig med goda tankar - heja snuvan! - och njuter av olycksaliga händelser och wordfeud.

Fast egentligen vill jag vandra i skogen, klättra i träd, leta vårtecken och doppa mig i havet (mest av princip).

Godmorgon världen.
Jag är ännu i pyjamas ...

måndag, april 02, 2018

Ljuset alltså, ljuset

Nej, det sitter inte i blodet.
Jag har inte växt upp med det.
Men satan vad jag fascineras av det.

Ljuset i Norrland.

Vit vit vit ligger snön.
Böljande över sjöar och älvar.
Dignande från hustak.
Belastande grenar och toppar.

Lika ljus är himlen.
Solen varm i sitt strålande vita.

Vi plöjer igenom, pulsar över, vilar ovanpå.
Och sakta dalar solen bakom orörd mark.

Idag är jag liten och låg.
För jag måste snart återvända till mitt gråa stenlandskap i söder.

Fylld av ljus, fylld av luft, fylld av närhet.

onsdag, mars 28, 2018

Fundering över en kopp the

Kan man gå tillbaka?
Kan man vara nånstans där man redan varit?
Kan förändringen ändras, vägen krökas och tiden byta riktning?

Eller är vi i ständig förnyelse, cell för cell, hudflaga för hudflaga?

Är jag ens idag den jag var för bara några år sen?

lördag, mars 24, 2018

Mot toppen

Fick en bild i huvudet.

Det är som att åka upp igenom molnen.
Först blir det bara lite mörkare och allt tappar sin lyster.
Sen börjar slöjorna dra förbi.
En efter en.
Sakta intill dig, bärandes löften om det mörka som kommer.

Så blir det helt tjockt. Du ser ingenting. Bara en formlös, utsuddad värld. Du fortsätter styra uppåt och undrar om det nånsin kommer att vara annorlunda. Det går trögt. Du tror inte mer.

Då händer det.
Plötsligt är du igenom.
Allt strålar, färgerna är starkare och mönstren tydligare.
Du är ovan molnen, och det som var mörkt och rått ser bara ut som mjuk böljande grädde under dig.

Du klarade det.
Du nådde toppen.

söndag, mars 18, 2018

Inget sudd här inte

Läser om tid. Eller snarare; läser en helt underbar bok av en ekonomie doktor som sätter allt under lupp, ställer allt på sin spets och räknar på precis allt. Hans resonemang är fullkomligt logiska - och helt sagolika. Jag ler.

Så nu går jag runt och undviker 'livssudd'. Skapar lyckostunder (till skillnad från lyckokvartal) och är helt medveten om att tiden varken går fortare eller långsammare.

Men jag måste relatera till de faktiska sekunderna och minuterna på ett aktiv sätt, så att de dagar jag har att uppleva (han räknar bort förkylningar, nätter man sover och de första levnadsåren innan man är fullt medveten, och kommer fram till en summa av möjliga livs-timmar som jag nu glömt, men som fick mig att inse att jag aldrig nånsin vill bränna dyrbar tid på att sitta i bilkö eller vara bakfull) är värdiga och vettiga. (Ja, jag vet att det var en för lång mening, men jag skrev fort för att hinna med allt. Tiden är ju som sagt konstant, och jag vill göra mer idag än att fundera över hur jag ska formulera mig på bloggen.)

Varje dag unik. Varje dag ett äventyr. Friheten ska vara luften jag andas, och möjligheten den stig jag går på. Nyfiket. Jag ska undvika rutiner, gråzoner och lågvatten.

Min tid är begränsad, men oj vad jag tänker fylla den med skratt, upptäckter och innerlig gemenskap.

torsdag, mars 15, 2018

Rapport från paradisön

Jag hackade sönder en gigantisk kackerlacka med Paulo Coelho. (Förlåt mig alla fans där ute, men för mig är det det enda han duger till.) Sen spolade jag bort hundratals myror med duschslangen, och lät dem rinna ut i avloppet innan jag fortsatte att tappa upp mitt bad.

Vi fann en övergiven gård, en fyr som sett bättre dagar och ett ruckel där vi skämtade om att jag skulle skriva min bok medan han lagade tak och murade om väggar.

Solen hettar i skinnet.
Håret lockar sig mer än nånsin.
Hav och värme och milda vindar.

Jag vill stanna här, naken i paradiset.

tisdag, mars 13, 2018

Team E - G

Allt har sin tid.
Allt sker när det ska ske.
Allt som händer har en mening.

Och så vidare och så vidare och så vidare.

Fast.
Just så.
Faktiskt.

Ikväll, i bred säng på sydlig breddgrad. Lite svettiga, lite solbrända, aningen ömma i benen efter motsvarande 40 våningar (enligt app). Mätta magar. Varsin skärm; hans liten och pigg, min stor och tillmötesgående. Sida vid sida. Skratt och gäsp och fullkomligt naturlig samvaro.

Och jag fylls av en enda stor glädje.
Så enkelt det kan vara.

söndag, mars 11, 2018

Ett tillstånd

Tänkte skriva om djupa saker. Som hemligheter, ytskikt och lager på lager. Hade en rubrik i huvudet; "Det handlar om trygghet". Ville verkligen förmedla nåt av vikt, nåt som läsaren reagerade på med ett "Wow, det är en klok tjej det där."

Så jag gick ut, ensam i trädgården. Satte på kaffe och ställde datorn på det stora bordet av mörkt, tungt trä. Hörde duvor och småfåglar improvisera sina morgonserenader och vände mig mot bergen.

Solen höll på att gå upp. 
Diset låg som en smekning över femtio nyanser av brunt, och strålarna sträckte på sig, långt. Ända till fram mina rufsiga lockar.

Luften var alldeles stilla.
Rik.
Klar.
Och alla tankar försvann.

*

Solen i mig och jag i bergen.

Ett nu. Ett varande.
Kanske det sannaste, det mest värdiga.
Och mest enkla.

Orden sinar, inget klokt kommer till mig.
Men i huvudet rör sig sakta en ny rubrik:

"Det handlar om energi."

måndag, mars 05, 2018

Ett hölje som tar emot en pil men bryter lansar

En anekdot om en paxad solstol igår, en rejäl djupdykning i livets roller idag, och lite småhuttrande hoppar jag över snömodd med matkassen i ena handen och inser plötsligt – med full kraft – att det är min förbannade plikt att se till att jag mår bra. Att balansen måste skapas i mig. Av mig. Nu.

Så ska jag gräva ner mina rötter i marken, inte brutalt undanträngande, utan medvetet deltagande. Sen ska stammen lodas in mot jordytan; stadig, utan stöttor eller linor. Och när det stormar rister jag till, men faller inte.

Allt annat är ovärdigt.

söndag, mars 04, 2018

Early bird catches the worm (if awake)

Singlade ner som en ivrigt dansande snöflinga, eller möjligen lekfullt virvlande höstlöv, i min säng i går. Tidigt.

Precis lagom mjuk madrass, ljuvligt duntäcke, lena lakan och alldeles perfekt temperatur i sovrummet. Allt var som gjort för en god natts sömn.

Det finns dom som somnar här och nu.
Det finns dom som tycker om att sova.
Jag känner flera.

Jag, jag tycker om att vara vaken.

Vill inte släppa taget om dagen liksom.
Det är ju så roligt att leva.
Och spännande.
Det kan ju hända nåt nytt.
Nåt jag missar.
Om jag somnar alltså.

Så jag ligger där. Vaken. Bara liiiite till.

Som sagt.
Jag tycker om att vara vaken.

Men ...

Just det gills inte klockan 6:30 en söndagsmorgon.
Jag tar tillbaka allt.


fredag, mars 02, 2018

Skapelsens krona? No way!

Snöoväder, snöyra, snökaos. Så hette det.
Bilar i krock, bilar i diket.
Isgator och blixthalka.
Stanna inomhus människa - världen ryter!

Själv känner jag mig inbäddad och trygg.
Naturens storhet lugnar mig.

Vi är blott ynk i jämförelse med de väldiga krafterna; människans värsta fiende är människan själv. Ingen eller ingenting annat. Nu smälter hon isen kring polerna och förfäras över resultatet. Balansen är rubbad men människan sörjer mest att hon inte kan köra sin rättmätiga bil i alla lägen. Ja, för det där dramatiska kaoset och den verkligt usla snöröjningen och allting är säkert nån annans fel.

Jag borrar ner fötterna i den mjuka snön.
Älskade natur.
Älskade jord.
Vad kan jag göra för att ta hand om dig lite bättre?

onsdag, februari 28, 2018

Gele

Mitt skelett är av skumplast, mina muskler spända bultband. Håret är en tuss rostig stålull och munnen fylld av fnöske. Vågorna i bröstet känns som flipperkulor som kastas hit och dit, samtidigt som jag sitter i kontrollhytten med beslutsamt grepp om spakarna.

Med sammanbitna käkar och full styrka försöker jag ratta min farkost så att den kommer på rätt köl igen.

Och hoppas att seglen håller.

söndag, februari 25, 2018

Idag, till dig

Du somnade när jag höll en hand på din mage. Du låg på sidan, trygg som ett barn med händerna under hakan. Du hörde min röst, trots djupa drömmar, och mumlade ett obegripligt svar.

Du är den sannaste, mest rakryggade och modiga människa jag mött. Vet hur det blåst runt om, byiga kastvindar från sidan, motvind, kanske också stunder av stiltje. Vet att jag vill vara din natthamn. Nu, och alltid.

Vi är inte så offentliga i sociala medier. Men idag blev texten här till dig. För att jag älskar dig så starkt, så enkelt, så ogrumlat.

Stormen har lagt sig. En varm bris smeker oss.
Läkande.
Sjungande.
Och kärlekande.

torsdag, februari 22, 2018

Precis vad jag behövde

Knarr, knarr, knarr, knarr.

Går en promenad mellan meterhöga snövallar, solen strålar genom snöklädd skog, husen - alla av trä för uppvärmningens skull - är frostklädda och luften krispig och klar.

Passerar människa efter människa. Alla stirrar de framför sig, ingen säger hej. Jag vet inte om det är så man gör här uppe i glesbygden eller om det står skrivet 08 i min panna. Men jag känner mig främmande. Ovälkommen.

Så ser jag en stor hög med snö. Mycket lockande. Jag gillar ju att gå upp på problemfria höjder.

Sätter fart.

Då kommer två korta och ivrigt pulsande personer över krönet från andra sidan. De ser mig och ropar högt med klara röster:

- Heeeej!
- Vad heter du?

Jag vinkar och ropar mitt namn och frågar efter deras. Vill ju veta.

- Får man komma upp på er kulle? ropar jag sen.
- Jaaa! Det är soligt här.

Jag nästan springer upp, lätt i sinnet. Där står dom, med åk-madrass och rosiga kinder. Världen är plötsligt andäktigt vackert.

Vi pratar, de swichar nedför och skrattar, frågar om jag såg (klart jag gjorde), sen kommer de upp, åker ner, rullar runt, kommer upp igen och åker ner igen. Ja, ni förstår.

När jag till sist vänder neråt och hemåt ropar de efter mig.

- Vi ska åka här länge! Om du vill komma tillbaka.

Jag vinkar.
Och sen:

- Ikväll ska vi äta tacos!!

onsdag, februari 21, 2018

Hej livet

Igår var en krävande dag. Rent fysiskt.
För jag hatar att kräkas.
Hatar. Att. Kräkas.

Han höll mig i handen, matade mig med vätskeersättning och lyssnade på berättelser om magsjukeupplevelser från förr. Och efteråt slog det mig att jag nu har mer bakom mig än framför. Om jag inte blir 108 år det vill säga, men det har jag ingen lust med.

Så är jag full av minnen, historier, dramatik & romantik, jag har klarat av, orkat med, lyckats, njutit och berikats, jag har lärdomar och erfarenheter och inte så många rädslor för jag vet vad jag går för, och jag har skrattat, skrikit, hulkat, lekt, älskat, misshandlats och missförståtts.

Med allt detta i mig vandrar jag framåt. Jag vill skratta mig in i mål, leka mig stark, älska mig ren och nyfiket fortsätta lära och uppleva. Varje dag räknas.

Utom möjligen framtida vinterkräksjuke-dagar ...

måndag, februari 19, 2018

Touch me honey honey ...

Ny dator.

Den är fantastisk. Snabb som en virvelvind. Raffig. Modern.
Jag döpte den genast till Blixten McQueen.

Men mitt i allt det moderna dök det upp en touch-ID funktion. Glatt gjorde jag som datorn önskade, och mitt pekfinger avtecknades, linje efter linje, inför mina ögon. Jag såg fascinerat på och undrade om nån dessutom kodade av mina dolda hemligheter och innersta personlighetsdrag på samma gång. Spåkvinna-on-line liksom. Tänkte att min fingerspets berättade om långa resor, kunglig uppvaktning och osviklig framgång.

Sen var det klart.

Och från den dagen behöver jag alltså pricka med mittt finger på en liten, liten osynlig ruta på en dimmad touch-list där ingen info minsann står skriven på nån näsa, och jag trycker och trycker och jag håller och jag nuddar och gnuggar, ja jag touchar för fullt, men antingen är fingret för blött, för kallt, för torrt, för klibbigt eller helt enkelt fel. För datorn öppnas inte.

Sänder en tacksamhetens tanke till min aldrig sinande plan-B taktik, och slår in lösenordet. Och minns, aningen uppgivet, den gamla goda tiden med en icke-lösenskyddad dator.

Nu är jag ett fort.
Försök att hacka mig den som kan!


fredag, februari 16, 2018

Narnia

Jag är tillbaka i Winter Wonderland.
Ett litet spacejump och allt är plötsligt inbäddat i vitt.

Luften är klar.
Ljuset påtagligt (varför packade jag inte solbrillor?).
Jag blir lugn. Och genast sömnig.

Skyfflar bort en rejäl snöhatt på brevlådan, stampar av vitt puder i hallen och kastar mig in i det som också är en del av mitt liv. Ett av de många rummen. Där jag är vi, och vi är ett nav, och från navet går ekrar ut åt alla håll; raka och blanka, lite sköra och vingliga, kreativt färglagda, lekfullt skruvade och stadigt förankrade.

Solen sänker sig bakom skog och berg.
Jag drar ett djupt andetag.


onsdag, februari 14, 2018

Epicentrum

Det handlar om vad du ger.
För när du behåller det mesta för dig själv, då händer inget.

Magin skapas i det ögonblick du låter en bit av dig själv ge sig iväg, kröka sig runt hörnen och aldrig stanna upp i motvinden. När du öppnar dig utåt och uppåt, spricker en aning och låter skalet sakta falla sönder, bit för bit.

Du är fri. Tillsammans.
Och du är lätt och fylld av strömmar, uppkopplad mot omvärlden och i ständig förändring. Du har lämnat din puppa.

Så flyger tankarna, efter en dag av torktumlar-tillvaro, utan att en enda sekund ha förlorat lugnet, ljuset och balansen där inne.


söndag, februari 11, 2018

Ibland

... finns det så mycket att blogga om. Eller i alla fall försöka vrida och vända på. Studera genom olika linser och skriva ner i relativt träffsäkra formuleringar. (Allt är relativt. Det lugnar mig.) Men jag vet inte var jag ska börja ...

Alla dessa tankar som flyger runt likt knott runt i skallen; jag fångar en hastigt och granskar den en stund.

- Hej tanke, visst är det du som handlar om ett aktivt val?

Jag skulle kunna falla ner i gropen, låta trycket i brösten bilda tung front över hela mitt varande, och  släppa efter för klagoropen som vill ut. Eller också se saken från en helt annan vinkel. Se där, den blev inte så farlig. Nästan intressant, till och med.

Får fatt i en tanke till. Inser att den är skrutt och krossar den med nageln.

Och så en sista, den som lite lurigt pirrat där inne, den om telefonen och om hur man kan ändra sig och vidga sina vyer, tänja gränser och allt vad det heter. Fnissar och släpper den lös. Det är kul att utvecklas.

Sneglar på den stora där i hörnet, den om anknytning och tillit. Den finns där, men hotar inte. Let it be.

Istället sänker jag ner mig själv i det stora känslobadet. Hett och flytande. Efter två timmars snyftande, rinnande, snörvlande och gnuggande stänger jag av filmen och känner mig lite renare.

Snurret i huvudet pågår än. Men nu är även ögonen svullna.
Nu kan jag somna gott.

onsdag, februari 07, 2018

Om det inte vore så j-a kallt

Det var ett urhäftigt kvarter.

Gammal industrilokal, så där högt i tak som jag tycker om, tegel i varm jordfärg och spröjsade fönster. Varsamt renoverat, fyllt av möjligheter.

Stort torg framför. Höga träd, inlindade i lampslingor. Ett café med uteservering. En mysig restaurang. En biograf som såg ut som en riktig biograf, inte en popcornfabrik.

Och allt var öppet.

Och allt var tomt.

I iskall vind med vita fingrar promenerar jag till min bil efter en mycket fin stund av musik och mänsklig värme och tänker att här ... Här hade det kunna vimla av folk. Några gubbar på torget. Trängsel på uteserveringen. Skratt, högljutt sorl och klirrande glas. En skällande hund vid träden, några barn som leker tjurfäktning med sina cyklar och en gatumusikant.

Om det inte varit så förbaskat kallt.

Och mörkt.

Och i Sverige.

torsdag, februari 01, 2018

Charlize och jag

Jag förstår inte hur jag nånsin kunnat passera en gränskontroll. Begriper inte att jag inte för länge sen haffats och kastats in i ett avskalat förhörsrum med vitt ljus och tonad fönsterruta. Det är ofattbart att jag faktiskt inte sitter inne, misstänkt för människorov, seriemord eller i alla fall lite tung droghandel.

För jag ser brutal ut.
På passfotot.

Så äntligen, efter att ha levt med bilden av mig själv som ett monster, är det dags för förnyelse. Vad jag har längtat!

Laddar länge. Dusch, hårtvätt, lite täckstift på nån blemma, försiktigt puder och lagom med mascara. Se där! En rätt trevlig femtioplusare som möjligen slår ihjäl en och annan kackerlacka på semestern, men inte mer än så.

- Får jag le? frågar jag den glada polisen i luckan.
- Ja, lite som Mona Lisa går bra, svarar hon vänligt.

Maskin, skarpt ljus, lins, bort med hår i pannan och så Mona Lisa. Det här blir fint, tänker jag, hon är fin hon, Mona. Sekunder går. Polisen tittar på sin skärm. Ler.

- Och här kommer din bild.

Ridå.

Drömmen om Da Vinci pulvriseras och försvinner i expeditionsrummet, och jag drar en lätt suck, tänker på Therons fenomenala rollporträtt i Monster och stänger sakta jackan.

- Den blir bra, säger jag. Den tar vi.


onsdag, januari 31, 2018

Biohacking

Vagusnerven är min mest intressanta vän just nu. Jag hummar, jag stretchar ögonmusklerna, jag ligger på spikmatta och djupandas om vartannat. Jag föreställer mig ett Happy Heart där inne. Och så tar jag en liten, liten hutt varje morgon.

Vagusnerven löper från min hjärnstam ner genom svalget, hjärtat och diafragman. Tar sig till min lever, mage och mina tarmar. 80 000 nervtrådar i givakt. Typ allt det som är jag, samlat i en enda lång ström av sensitivitet.

Min vagusnerv är stressad. Traumatiserad. Det sa en av de häftigaste människor jag mött på länge för ett litet tag sen. Nu stimulerar jag och släpper efter. Känner strömmar av energi rusa och får blod i fingrar och tår.

Varför har ingen presenterat mig för min vagusnerv förut? Min stomme. Kanske är det stoltheten som en gång låst den i visserligen ack så rakryggat läge, men med envist öronsus, hopbitna käkar och en skyddande rustning över bröstkorgen. Eller rädslan?

Det som ändå kom in utifrån fick skjutas ner. Samlas i hullet under naveln. Men det är slut med det nu. För nu håller vi på att bli sams, nerven och jag.

Och när man är riktigt goda vänner, ja då slappnar man av och öppnar sig för allt det magiska livet rymmer.

torsdag, januari 25, 2018

Gjorde slut

Ibland måste man våga tänka i nya banor.
Ifrågasätta vanor och välkända situationer.
Och man måste väga samman vad man ger ut och vad man får tillbaka.
Beslutet var lätt, men efteråt kände jag mig sorgsen.

Det var ändå här jag fick arbeta med motstånd. Ett motstånd som gjorde mig gott. Det var här svetten kunde bryta ut i pannan men också här som trycket över bröstet lättade. Ja, hela jag blev lättare. Ibland trött, visserligen, men oftast upprymd.

Ändå.
Allt har sin tid tänkte jag.

Och gick sonika iväg och gjorde slut med mitt gym.
Varför betala dyr medlemsavgift när jag bara hinner dit nån gång i månaden?

onsdag, januari 24, 2018

Jag skriver igen

Ja. Jag gör det.
För jag är nu en gång sån. En skrivande människa.
Och jag har saknat min författarlya, mitt tangentbords-forum och min offentliga dagbok.

Jag slutade blogga för att en person (som jag inte ens känner) läste mina texter och använde dem emot mig. Jag la mig platt. Gav en främmande människa rätt att ta bort nåt från mitt liv som faktiskt gjorde mig glad.

Det var då.
Nu är nu.
Allt händer kanske inte av en orsak, men allt som händer kan leda till en insikt. Ge kunskap, mana till handling.
Och så blev det.

Aktiva val.
Aktivt växande.
Aktivt älskande.

Och nu också: aktivt skrivande.

tisdag, maj 09, 2017

Liten status ändå

Så många tankar.
Så mycket som hänt.
Det bubblar över, jag skriver här.
Ändå.

Tänker på all den fantastiska frihet jag ännu har kvar. Men ingen oro, ingen ovisshet. Färgerna är starkare, formerna rikare, konturerna skarpare.

När allt var möjligt fanns också en lätthet som tärde. Som om allt kunde fladdra iväg vart som helst. Vända och vrida sig i de olika kastvindarna. Spridas ut. Skingras.

Nu har energierna samlat sig.
Verkligheten har substans.
Och en sjuhelvetes fördjupning.

Jag visste inte att det skulle gå så enkelt. Vara så självklart. Jag bara seglade in i en hamn och la till. Först efteråt har jag insett hur skyddad jag känner mig. Hur mycket förtöjningarna klarar av. Hur stark förankringen är.

Och jag tänker stackars stackars du som ännu är vilse.

torsdag, februari 23, 2017


Kära läsare och följare.
Nu tar jag paus.

Nej, jag lägger inte ner.
Bloggen är en viktig ventil för mig själv ibland.

Men just nu är verkligheten så stor, så värdefull, så mycket här-och-nu.

Våren är på väg. Äventyr väntar.
Arbetet kommer kräva fokus. Vänner, familj och kärlek fyller min vardag och gör mitt liv till en fest. Livet ska levas levande.

Jag kommer att synas här ibland när berättarlusten faller på.
Tills dess tackar jag dig innerligt, du som läst mig. Oavsett om du intresserat dig för mina texter, vetat vem jag är och därför undrat hur jag har det eller bara ramlat hit av en slump.

söndag, februari 19, 2017

" ... en flytstock i din varma ström ..."

Hur ska man berätta för en människa att oro lägger sig, bara man lyssnar till de egna andetagen, bär sina tvivel ömt i famnen och bygger upp självkärlek med de verktyg livet lär oss att hantera?

Hur kan man tala om för någon att ingen utom man själv har ansvar för att fylla själens tomrum och täppa igen svarta hål?

Och vem är jag att kalla sätta ord på någon annans beteende, karaktärsdrag eller egenheter?

Jag vet bara vad som händer i mitt eget liv just nu.

Värmen som sprider sig.
Lugnet.
Tillförsikten.
Kommunikation i ett äkta och ogrumlat möte; utan missförstånd, maktkamp eller rädsla.

Sakta kryper tilliten fram ur sitt skyddande bo. Osynliga trådar av glädje och innerlighet vävs, färger blir klarare och vardagen mer magisk.

Och ingenting, absolut ingenting, är konstigt, kravfyllt eller krångligt.

tisdag, februari 14, 2017

Kloka män

Just idag är det mycket hjärtan och blommor överallt. 14 februari: ett sätt att sälja lite mer mellan chips & läsk-erbjudanden (mellomånad), innan semlor eller godisägg och när marsipantomtarna blivit för torra. Jag har aldrig riktigt brytt mig. För mig pågår kärlek varje dag, varje stund, varje andetag.

Men låt mig ändå skriva något om män. (Jo, jag älskar mina barn, min flock och mina vänner, men just när det kommer till attraktion dras jag till män. Och gläds med alla former av respekt- och kärleksfulla möten, oavsett kön.)

Det finns flera kloka män i mitt liv just nu. En som jag läser skrev idag:
"Kärleken kostar ingenting. Den lever genom sin egen puls. Vår uppgift är att skala bort lagren som skymmer sikten." 

En annan är min far, han som ständigt utvecklas mot värme och förståelse. Och en tredje, en nära vän, sa något vansinnigt insiktsfullt häromdagen:

"Ska vi skratta tillsammans så ska vi fanimej gråta ihop också."

söndag, februari 12, 2017

Ljuvliga vårsol

Fåglar som vaknat.
Snö som smälter.
Sol mot min panna och lukten av vår i min nos.

Leende.
Lätt.
Fylld av tillförsikt.
Ensam men inte allena.
Tacksam.
Fylld.

Det är här och det är nu och det är ljus och det är växande.

fredag, februari 10, 2017

Längtar

Nä, nu får det banne mig bli varmt snart.

Värmen i en bastu.
Ett hett bad.
I ett famntag.
Eller utsträckt i en solstol nånstans i söder.

Det får blir så.
Snart.
Kanske alltihop.

onsdag, februari 08, 2017

"Hellre ruffset än raffset"

Jag vill inte maskera eller klä ut mig.

Jag vill inte ha ett lager konstgjord smet som täcker min kropp. Vill känna fingertoppar stryka över huden; utan hinder, utan skikt.

Vill inte se på dig genom förlängda ögonfransar eller kyssa dig med färgade läppar. Mitt hår ska dofta vår och virvelvind, inte konstgjord blekning eller krampaktig styling.

Inget ska behövas lyftas eller omformas. Ingen bluff synas när vi vaknar tillsammans efter en natt med troligen för lite sömn men alldeles lagom med lek.

Jag vill möta dig som den jag är. Vandra naken på stranden, hoppa barfota över klipporna, gräva ner fingrarna i det varma gräset.

Ljuset du ser är min filosofi.
Värmen du känner min personlighet.
Närheten som drabbar dig är mitt mod och min mening.

tisdag, februari 07, 2017

Psyduck och jag

Vi smög och svettandes och hukade oss i mörkret iklädda blinkande västar. Vi bar plastvapen med tvåhandsfattning. Röken virvlade, laserstrålarna avslöjade var motståndaren gömde sig och tystnaden var kompakt.

Det gick ut på att meja ner grabbar i 12-års åldern, en och annan förälder samt andra utspridda, rödblinkande motspelare. Det var på lek. Det var vansinnigt roligt.

Och jag lärde mig två saker:
1) I händelse av krig är det dotter N (som vann hela striden) och dotter M (tvåa) som jag ska ty mig till.
2) Själv vill jag skydda, inte jaga eller attackera. När de andra skjutit tusen skott var jag uppe i 162. Jag vaktade boet.

Räkna inte med mig vid fronten alltså. Men jag kramar länge och vårdar kärleksfullt när ni kommer tillbaka.


lördag, februari 04, 2017

Nytränad & nyduschad

Globen syns inte i grådiset. Rugbyplanen ligger öde. Grenarna utanför mitt fönster visar inte det minsta tecken på att börja spira.

Men jag är ljus och lätt. 22 centimeter mindre runt midjan och i fullkomlig harmoni. Mina vita fingrar rimmar dåligt med värmen som pulserar genom kroppen. Det kommer en vår.

Så öppnar jag mig för allt det magiska, välkomnar förändring och förvandling. Om jag tidigare varit i en puppa så bryter jag mig ut nu. Bit för bit av skalet faller bort; så enkelt, så självklart. Dörrar öppnas på vid gavel, allt är möjligt, allt får hända.

Jag är inte rädd.
Jag håller inte igen.
Den balans jag så länge sökt har kommit till mig.
Och jag behövde inte göra mer än att låta strömmen föra mig framåt.

måndag, januari 30, 2017

Sång om en vän

En vän och jag har en tankelek; vi brukar fråga oss med vem vi skulle kunna bestiga ett högt och farligt berg. Idag läste jag en liknande undring: Vilka personer är hälsosamma för dig? De som i ord och handling visar att de alltid vill dig väl. Som står upp för dig och ser det bästa i dig.

Så mycket enklare att surfa lite på ytan, kroniskt söka kickar och slippa det djupa engagemanget. Enklare, ja, men fattigare. Och inget verkligt stöd på en snårig klippbrant.

Idag vet jag vilka människor jag vill ha med mig upp på toppen. Jag vet att jag själv förmår klättra vidare utan att klaga, svika eller ge upp.

Och jag vet också i vems händer jag vågar lägga mitt liv.

Som Vysotskij skriver i sin sång:

Om han går med dig som till strid 
genom smärta och slit, tills ni
står på toppen i saligt rus
– då är han som du ...

fredag, januari 27, 2017

I hamn!

Det spritter och bubblar och jublar.
Jag kan inte sitta still!

Känslan av lätthet.
Lättnad!
Frihet!!

Jag vill öppna en flaska champagne.
(Jag gör det inte, dricker aldrig ensam.)
Jag vill dansa.
(Gör tyvärr inte det heller, av hänsyn till grannen våningen under.)
Jag vill berätta för nån. (Det gör jag!)

535 sidor italiensk opera. Klart.
Nu på svenska, för första gången någonsin.

Detta måste firas.
Och jag gör det stort:
med en ingefärs-shot!

torsdag, januari 26, 2017

Låt oss aldrig vara tiggare

Be aldrig om kärlek.

Projicera inte din längtan på nån annan. Måla inte upp drömbilder, försök inte skapa närhet som inte är möjlig, använd inte tekniker för att binda och hitta inte en människas svaga punkter för att hålla kvar.

Kärlek som inte ges frivilligt, naturligt och helt självklart är inte kärlek. Som jag läste i en bok häromdagen:

"Låt inte separationsångesten vara större än värdet i din egen person."

onsdag, januari 25, 2017

Vardagslyx en vanlig onsdag

Januari. Gråväder. Lön.

Det gick inte att motstå.
Saluhallar är bland det bästa jag vet.
Vid sidan av byggvaruhus och antikvariat.

Strosar, spanar, stannar, samtalar.
Mellan oss en disk, fylld av godsaker.
Det fick bli västerbottenost-fyllda älgfärsbiffar och gräddsås.
Fingrar lite på oljor och kryddor i vackra burkar.
Avstår, väljer istället fin choklad-att-ta-med-på-lördag.
Strosar lite till. Njuter.

En dag ska jag bo utomlands och bara handla över disk.
Eller marknadsstånd.

måndag, januari 23, 2017

Ett stycke poet

Jag är svag för poesi.

Visst. Ord är inte allt; varje människans handling är så mycket mer.
Berättar vem han eller hon är.
Skapar tillit eller misstro.
Blir den sanning du måste förhålla dig till.

Men ändå ...

Ord kan väva en osynlig tråd av kontakt.
De låter något abstrakt, intuitivt och emotionellt ta form.
De bär med sig en större innebörd.

Jag mötte nyligen ett stycke poet:

Ditt intensiva flöde och din lugna andning
Dina ytterligheter
Dina mörka skrymslen och din ljusa framsida ...

Det är vackert.
Oändligt
Vackert.

söndag, januari 22, 2017

Twelve and three quarters

Jag vet att jag skulle kunna marschera, demonstrera, protestera. Vässa mina ord till vapen, hissa humanismens fana och stå rak i stormen. Jag vet att jag är en modig person. Att jag är riddare av den lilla människan. Att jag aldrig kommer acceptera förtryck, förnedring eller förödmjukelse. Jag hatar hierarkier. Och tror varken på nationsgränser, religion eller egoism.

Men jag orkar inte. Där i väst har han svurit sin ed, han som liknar alla de maktmissbrukare vi läst om i historieböckerna och tänkt att; den läxan, den har vi verkligen lärt oss nu.

Istället åker jag utomlands, skrattar med konstnärssjälar, leker Sherlock Holmes och vandrar i en låtsasvärld av magi och trolleri. Kommer hem med en trollstav, tänder ljus som glittrar, förlorar mig i konst och dammiga böcker, rör vid stenar, trä, skinn - äkta, naturligt, självklart. Drömmer om hav, horisont, sol, naken hud, omtänksamhet och närhet.

Hat kan inte driva ut hat, mörker kan inte driva ut mörker ... Så är det sagt och så lever jag. Kärleken är min religion. Ljuset min prästinna.

Det kommer att komma dagar när jag slåss på barrikaden, jag vet.
Men just nu flyr jag in en stund i magin.

onsdag, januari 18, 2017

Tid

Det får ta den tid det tar.
Processer måste pågå organiskt.
Insikter göras utan att forceras.

Jag har inte bråttom.
Jag njuter av varje stund.
Går i egen takt.

Och jag fyller min tid med människor som får mig att skratta. Med äventyr och upplevelser. Med nya intryck och fördjupande samtal. Med lugn. Med det som är värdefullt.

Jag har tid.


onsdag, januari 11, 2017

Mitt i prick

Vissa människor vet precis vad du behöver.

De väntar på en slingrig sommarväg.
De skickar ett enkelt 'godmorgon'-sms.
De stoppar in en flaska bubbel i din kyl.

Eller som dotter M rakt och kärleksfullt sa till mig i morse, när jag svamlade massa meningar, helt och hållet utan innehåll:
"Vad du babblar!"

Så började min dag med ett skratt.

söndag, januari 08, 2017

Också ett slags konstnärsskap

Jag skulpterar om min kropp.

Nyckelbenen är nu fullt synliga, och fascinerat betraktar jag de nya linjerna i spegeln. Raffigt. I sommar blir det axellöst.

Midjan har dykt upp bakom 20 centimeters lösvikt. Och de muskulösa låren är åter en aning mer muskulösa än sladdriga.

Det är roligt.
Idag började jag dessutom snegla på vikterna i gymmet. Tänk om jag skulle skulptera lite bågnande muskler på armar och stjärt ...?

Fast å andra sidan.
Det finns en inre kropp att vårda också.
Och den vackraste, mest viktiga muskel jag har är hjärtat.

fredag, januari 06, 2017

Frid

Hur förhåller vi människor oss till förtal?

Om vi inte har gjort något fel, ska vi då försvara oss? Gå i polemik? Eller är det bättre att bara släppa och gå vidare?

Jag har haft energitjuvar i mitt liv så det räcker. Har fått nog av kränkning och häxprocess. Jag vill inte bjuda in människor i min vardag som inte vill mig gott. Jag vet vad jag väljer.

Men i samhället? Hur möter vi ignorans, okunnighet och angrepp, alla odlade i den mylla vars näring heter osäkerhet och rädsla?
Med kärlek? Ja. Jag tror det.

Så vill jag utvecklas mot godhet, ljus och frid. Låta kärleken fylla mig; kärlek till den som har det svårt, kärleken till den som bär på trauman, kärlek till de osedda, kärleken till människor som kämpar i motvind, som möter sina demoner, som vill bygga, inte riva ner.

Läste detta igår:
"Frid kommer av att minnas att endast kärleken är verklig."

onsdag, januari 04, 2017

Hej då 2016

Du var ett viktigt år för mig.

Jag skulle kunna säga att jag förlorade någon, men jag väljer att istället se att jag fann en väg att gå, som jag inte vågat mig in på förut.

Jag skulle kunna beskriva oändlig trötthet, men väljer att minnas vilka enastående projekt jag fick vistas i, envist och energiskt ta mig igenom och lyckosamt skörda frukterna av.

Jag skulle kunna berätta om min oro för världen, men väljer att fokusera på all den godhet, kärlek och medmänsklighet jag ser runt om mig, och som jag själv försöker leva i.

Jag avslutade året med vänner, lugnt och stillsamt. Jag inledde 2017 med vänner. Och med stilla ensamhet; en timme i en hikki under bar himmel med snöyra runt om, en lång promenad tillsammans med mig själv och en stund i en tomt kapell, jag och pianot, min röst som fyllde hela rummet.

Ljuset är på väg.
Jag är på väg.
Livet är redan här.

tisdag, januari 03, 2017

Tankar, under en stickad mössa

Det finns inga standardmallar för hur man ska leva. Inga recept som punkt för punkt beskriver hur du sköter dina relationer, egna nojor eller vägval.

Kanske var moralen betydligt högre (och ädlare) på den tiden vi satt tysta i kyrkbänkar och lärde oss om synd och paradis. Likväl fanns utfrysning, hämnd och straff – allt på ett mycket omänskligt sätt.

Idag kryssar vi mellan digitala, svår-synliga grynnor, försöker höra våra hjärtslag i en larmande omvärld och gör så hederliga val som möjligt. Vi är individer utan yttre vägledning. Men än nånsin måste vi lyssna inåt.

Förtvivlan, besvikelse och misslyckande kan basuneras ut på sociala medier. Någon, eller några – kanske en helt folkslag – kan få skulden. Vi kan hänga ut varandra, namnge, länka, tagga. Blir vi lättare av det? Gladare? Jo kanske, för kommentarer kan bekräfta och trösta. Bra så, vi behöver alla skyddsnät.

Men om vi istället tar oss själva i handen? Stilla vårdar våra mollstämda hjärtan, låter varje andetag vara en present till jaget; här, varsågod, syre, liv, kraft. Om vi steg för steg går mot självinsikt och självkärlek. Det som ingen kan ta ifrån oss. Ingen präst, ingen psykolog, ingen bästis eller före detta.

Och om vi lyfter blicken en aning. Vi har ingen aning om vad som pågår i dem runt om oss, vilken smärta han eller hon känner, vilket bagage av kaos, förnedring eller traumatiska minnen som någon bär på.

Vi vet bara att vi har ansvar för våra egna liv, vårt eget inre ljus, våra egna aktiva val.

måndag, januari 02, 2017

Lågor

Det kanske är för att jag är söderifrån.
Att jag inte vant mig.
Hos oss är detta en bristvara.

Det kan också vara för att jag har växt upp med sagor & myter och en mamma som skapade förtrollande fantasilandskap i flera dimensioner. Eller för att jag alltid vill vandra intill naturens under.

Men pirret som fyller varje cell, och ruset som tar mina sinnen i besittning, det går inte att beskriva.

Jag fick uppleva det häromkvällen.
En kort, samtidigt oändligt lång, stund.

Lågor i rörelse. I mjuk, innerlig böj.
Varmt, lysande grönt mot mörk bakgrund.
Föreställning i direktsändning.
Just då.
När jag var där.
Som vore jag utvald.

*

Och på andra sidan älven de som rest halva jorden runt för just det här.

Norrsken.




måndag, december 26, 2016

Kokt kräfta filosoferar

Hett bad, värmeljus & tystnad.
Ensam.

Det pulserar vid tinningarna. Armar och ben är tunga.
Hjärtat lätt.

Jag vet.
Det måste vara rent, ogrumlat och värdigt.

Människa möter människa.
Dockar - Går i land - Utforskar.
Belägrar inte, utan ligger tryggt kvar i hamn, i egen farkost.

Så vill jag förankra och förankras.
En gemensam överenskommelse.
Jag vill bli vald. Inte bara för att, för skoj skull, i väntan på.
Inte som tröstfilt eller övergångsobjekt.
Inte för att det är bekvämt att få.

Jag vill välja.
Klokt.

torsdag, december 22, 2016

En stunds frid

Allt vinglade till plötsligt.

Oväntat möte, överraskande utveckling.
Små steg, stora steg, rejäla kliv.
Darrar en aning; på vilket sätt drabbar det mig?

Och så verklighetens slag i ansiktet.
Oväntat. Överraskande.
Darrar och är kolugn på samma gång. Drabbad, helt klart.

Det som händer,
det vi inte vill ska hända,
det vi inte kan värja oss emot.

Vi kan inget göra. Lever en dag i taget.
Små steg, inga stora steg, absolut inga kliv.
Vi tassar, väntar, avvaktar, hoppas och väntar lite till.

Så en kväll läser jag saga för två unga, goda och tillitsfulla flickor.
Pussar den ena på kinden; hon sover redan.
Ska just pussa den andra när hon viskar
"Här, det finns plats bredvid mig."

Jag kryper intill. Nära.
Håller om hennes mjuka kropp.
Låter min andning bli ett med henne.
Fylls av ett enormt inre lugn.

Vad som än händer så finns detta.

Frid.

måndag, december 12, 2016

Insikt

Det är märkligt.
Tankarna snurrar som vanligt.
Men kroppen är alldeles lugn.

Tankar som jag vet än gång gav mig magknip.
Oroliga andetag. Rynkor i pannan.
Och en och annan sömnlös natt.

Nu händer inget.
Det är borta.
Över.

Hur gick det till?
Vem lärde mig detta?
Eller har jag bara blivit klokare av mig själv liksom?

Kanske är det helt enkelt en effekt av den filosofi jag försöker leva efter, varje dag, varje stund. Att alltid fylla mig med ljus och kärleksfullhet. Att fokusera på det som är gott.


Det är en banbrytande insikt.
Jag är fri:
Jag har slutat att älta.

söndag, december 11, 2016

Afton i advent

Glädjen av att få ha musicerat och lekt ihop.
Lyckan över att ha rott ännu ett projekt i hamn.
Känslan av upprymdhet efter ett gott samtal.
Den lätta berusningen efter två glas vin.

Så gick min lördag i musikens och gemenskapens tecken och jag är nu fylld till brädden av värme. Tänk att få ha tillgång till allt det jag har ... Och, inte minst, mig själv.

Jag är en mycket rik människa.

tisdag, december 06, 2016

Jag, en vagabond

Knappt hade jag landat.
Ännu inte packat upp.
Men det bara blev så.
En resa. Två. Ja, tre. När jag ändå höll på.

Så nu ska jag hänga med min kusin konstnären i London, återvända till Södra Paradiset med flocken och möta våren vandrandes i kroatiska berg. Hela jag ler.

För än en gång; liv är rörelse.
Och jag verkar inte kunna sitta still många sekunder ...

söndag, december 04, 2016

"Hon kommer snart att ge sig av, söderut, söderut"

Himlen är kolsvart. Det lätta snöfallet ser nästan rosa ut i gatlyktornas bleka ljus. Väskan är packad, lägenheten städad, bara sopporna återstår.

Nu lämnar jag polcirkel-äventyret och drar söderut.

Musiken klingar ännu i öronen. Jag blev kysst av norrskenet, smekt av bastuvärmen och omsluten av tilliten. Energier flödade, virvlade och la sig till ro.

En kvinna i publiken sa att hon suttit med tårar i ögonen från första till sista stund. Jag var själv förundrad över den starka berättelsen och tighta ensemblen. Vilken resa. Vilket team.

Och så jag själv. Utanför, men ändå inte.
I natt kände jag mig mer hemma än på längre.


torsdag, december 01, 2016

Lite dagbok så här på försenat tåg

Catarina - rakt upp och ner har nu över 200 läsare om dan. Kanske några robotar - men ändå ...

Och jag är usel på att ringa vänner, chatta, berätta. Framför allt på att ringa; har aldrig riktigt klickat med de där telefonerna. Varken då eller nu.

Men ok - jag bloggar! Det får alltså bli en rapport från hon som aldrig hör av sig idag. Du som känner mig blir glad nu. Tror jag. Du som inte bryr dig, sluta läs.

Jo ... Ja. Kära ni; jag skrattar och sliter på samma gång uppe i norr. Genrep imorgon fredag, premiär lördag. Det ser ut att bli en succé - Kulturnyheterna visade inslag på riks-tv häromdagen. Biljetter bokas för fullt, trots advent. Amatörer möter proffs i 1.40 timmar oavbruten musikteater. Underbar historia, humor, lek, lite kärlek och lite längtan. På söndag flyger jag söderut för gott efter detta projekt. En bit av mig blir kvar.

Men just idag har jag hållit föredrag i över två timmar för Skara senioruniversitet. Old style: jag använde blädderblock och whiteboard. Tjoho!

Jag berättade om Konsten att berätta. Om teaterns och operans uppkomst. Om hur man skapar engagemang, om varför vi måste ha kultur och om vad som hände med konstarten år 1947. Sen gled jag över till slottet och tankarna om min verksamhet där. Alla var mycket nöjda. Kunnig och levande, sa de om mig.

Det var roligt, väldigt roligt. Trots lång resa Pajala-Skara tur och retur.

Jag är förundrad över hur mycket bra som finns i mitt liv, hela tiden. Varje dag ett äventyr. Är fylld av lust, energi och tillförsikt på samma gång. Och så måste jag låna klänning av min dotter till festen på lördag. Jag väger nu 12 kilo mindre ...

Kära dagbok, kära vänner.
Förlåt min tystnad.
Men ni lever i mitt hjärta.
Alltid.


onsdag, november 30, 2016

Ögonblick

Jag hör mina andetag.
Lugna, böljande, kravlösa.

Känner puls-slagen.
Ivriga, jämna, fria.

Förnimmer värmen i bröstet.
Sugande, molande strömmar.

Jag lever.
Jag är i rörelse.
Jag växer, förändras, förädlas.

Vad som kommer att hända imorgon, i övermorgon, om en vecka har jag ingen aning om. Men jag tycker om det som pågår. Nu.




tisdag, november 29, 2016

Snurr snurr

Övertryck, virvlar och karuseller i huvudet.

Intryck bearbetas. Glasklara insikter görs. Plötsligt.
Jag begriper och det värker. Djupt inne. Jag hatar det sociala spelet. Kanske just därför blir jag oftast jokern.

Tänker att trygghet är enormt viktigt. För alla.
Och att jag är otränad.

Gång på gång försöker jag somna.
Och lika många gånger myllrar det av bilder, ord och frågor där inne.



söndag, november 27, 2016

Svindlande skönhet

Jag vet inte hur det går till, men ibland blir det bara så.
Fullkomlig skönhet.

Missförstå mig inte, det är inte förälskelse.
Eller förförelse.
Bara hänförelse.

Min blick följer konturerna.
Pannan, näsbenet, kinderna.
Ögonens linjer - smekande - och de djupblåa irisarna.
Läppar som ler.
Försiktiga lockar.

Jag tappar nästan andan.

Är det ett naturväsen jag mött?
Jag vet inte.

Men jag vet att det är den vackraste jag sett.

onsdag, november 23, 2016

Natt i norr

Norrsken ovanför mitt huvud.
Klara stjärnor.
Gnistrande, iskall snö på trädgrenarna.
Knarrande fotsteg mot den vita marken.

Rymden är som en hemlig dansbana där planeter snurrar runt i förutbestämda turer. Omloppsbanor korsar varandra, en komet skär igenom, en stjärna dör.

Jag vill dansa en tur med nån. Spraka. Dras med i en krets som jag inte kan värja mig emot. Sugas in i ett svart hål, bränna mig på solstormar och landa mjukt på okänd mark.

Kom.



söndag, november 20, 2016

Roadtrippin

Finland.
Raka, välskötta vägar.
Höga björkar.
Frusna sjöar.
Snö, snö, snö.

Jag lånade en bil och åkte över gränsen.
Stoppade vid en sjö, kissade i en snödriva och fyllde mig med klar, frisk luft.

Tog mig vidare till en stad som förstått det där med storytelling och upplevde polcirkel-turism i sin mest avancerade form. Tomten pratade svenska och hade träskor av tovad ull och väldigt långt skägg.
Njöt av upplevelsen.
Och friheten, den älskade.

Fri att ge mig av.
Fri att vara den jag är.
Fri att göra det jag vill.
Fri att ta för mig av livet.

tisdag, november 15, 2016

Livet i norr, en betraktelse

Frusen flicka ges liten egen lägenhet tre minuter från teatern. Gott så, behöver tystnad och egen tid.

Men det är tio grader minus norr om polcirkeln. Och gamla element. Teatern kontaktar hyresvärden som skickar man med skiftnyckel. Element luftas. Tack tack, hej då.

Frusen flicka fryser.
Elementen är kalla.
Vinden viner utanför tunna fönster.

Då går flickan in på byggvaruhuset och köper en stor jäkla byggfläkt.

Och nu sitter hon och myser i soffan, lätt rosig om kinderna och med fingrar i färg.

Kan själv.

söndag, november 13, 2016

Three monkeys

Jag ser inte.
Jag hör inte.
Jag talar inte.

Människan som inte mäktade älska sig själv.
Människan som aldrig kunde älska någon annan än sig själv.
Så till sist den som inte förmådde älska överhuvudtaget.

Tre sår att läka.
Tre vägar som valts.
Tre bekvämlighetslinor att hålla fast i.

Så snurrar mina tankar bakåt, inåt, runtom, utåt och framåt.
Och jag tänker att jag alltid ska våga se, höra och tala.
Hur mycket som än går mig emot.

Det enda jag kan förlora är min stolthet.

torsdag, november 10, 2016

Svart dag blev vit

Jag blev arg. Uppgiven. Förbannad. Rädd. Kall.
Allt på samma gång.

Det sista lilla hopp jag hade för att världspolitiken inte skulle vridas tillbaka till murar, gränsdragning, vi-versus-dom, sköt-dig-själv & skyll-dig-själv-anda försvann när stormakten USA nu fått en högerextrem självgod kapitalist vid rodret.

SD passade på att poängtera att framtiden hör sanningssägarna till; de som vågar stå för att krigsdrabbade människor faktiskt får reda ut det där själva. Modigt och rättrådigt. Vi har nog med vårt eget, för se själva hur eländigt det är i vårt hörn av världen.

Le Pen och Putin gratulerade. Själv vilade ett tungt åskmoln över min huvud hela dan, vilket gick ut över dagens arbete. Förlåt mig.

Sen flög jag hem.

Lämnade minus 16 och lätt snötäcke och flög till nollgradigt "snökaos". Tänkte att det bara var vanlig fjollträsk-överdrift, tills jag såg drivorna, högre än de stillastående bussarna. Kaos ja. Men ett rättvist sådant. Alla drabbades lika mycket. Alla försökte hjälpa varandra, hitta lösningar, ställa upp.

Samtliga bussar inställda. Alltså en halv mil av förortsgator innan jag skulle nå min egen varma vrå.

Så jag vandrade stilla, dragandes min rullväska, genom ett vansinnigt vackert vinterland. Mjuk snö som lyste upp och dämpade på samma gång. Tystnad. Lugn. Lätt snödis. Flera som gick, alla sakta för att inte falla. Ett 'hej' då och då. Ett 'är allt ok'? En hjälpande hand när någon halkat omkull.

Till sist räddande lyktor och älskade dotter M vid ratten. Vi körde smågator hem, med snöbolls-bilar på varje sida, höga vallar och guppig smal vägremsa. En alpby. Varje stor korsning var fylld av stillastående bilar, blinkande polisljus och bärgare som säkert inte ätit sen i morse.

Den svarta dagen blev vit.
Människor visade omtanke, medmänsklighet och empati.

Och jag somnade gott, fullt och fast övertygad om

att det enda
som
kan vända
utvecklingen

är


kärlek.



söndag, november 06, 2016

IRL

Jag vill inte vara en annons.
Jag vill vara varma läppar mot din kind.

Jag vill inte ha ett alias.
Jag vill dela minnen och berättelser.

Jag låter mig inte beskrivas med ett begränsat antal tecken.
Jag är en carneval, en oas i öknen och en eldstad för din frusna själ.

Om du bara saknade mig, en liten liten aning ...


lördag, november 05, 2016

Bill & Bull

Det var över 30 år sen, men vi hade så vansinnigt roligt på den tiden.

Jag vet egentligen inte hur vi lyckades vara heltidsstudenter, halvtidsarbetande (jag), i relation (hon), och samtidigt skapa och genomföra alla dessa projekt som vi höll på med, ideligen. Uppsättning efter uppsättning. Upptåg efter upptåg. (Henry Morgan pratade om att hyra Södra Teatern i Östergrens bok. Jag gjorde det.)

Igår lagade jag mitt livs första cevich, öppnade en flaska vitt och lät Damien Rice smeka mig i bakgrunden. Sen, när hon kommit, pratade vi oavbrutet hela middagen. Ljuslågorna fladdrade, och det var som om inget vatten alls runnit under broarna, eller hur man nu säger.

Senare på kvällen satte vi på filmade shower från 80-talets mitt. Såg oss själva som 23-åringar. Kände igen kroppsspråk och frisyrer men fasades över klädstilen. Mindes människor, låtar, stämningar.

Skrattandes - lätt förfärade men än mer imponerade - såg vi ungdomens kreativitet, flöde och skicklighet. Idéer 'outside the box'. Påhitt. Smarta lappkast. Roliga infall.

Jag minns att jag på den tiden kände mig ful, medioker och fånig. Men det jag såg på filmerna var ett alldeles lysande och charmigt dynamitpaket, med guppande lockar och stor närvaro i allt. En artist med sång, dans och teater i varenda cell av sin kropp.

Och så leken.

Idag är det på riktigt. Jag är proffs, jag gör uppsättningar och evenemang mot betalning numera. Jag finns på wikipedia och har figurerat i TV, radio och tidningar. Men leken ... Den är densamma.

Och kanske blir jag aldrig äldre än 23 ändå ...

torsdag, november 03, 2016

Godnatt min stuga

Så kom den där dagen som alltid blir som ett bokslut, ett lite sorgset avsked och en känsla av avklarat uppdrag på samma gång.

Textilier packas hem, vatten & el stängs av och kylen töms.

På ängen nedanför eldar grannen kvistar och löv.
Luften är klar och alldeles orörlig.
Jag hade kunnat krypa in under en trädrot och stanna tills tjälen gått ur jorden på nytt.

Men jag lämnar.
Låser huset.
Låser bod-dörrarna.
Rullar nerför backen.
Vänder mig om.
Älskar.

Sen sporrar jag min vita springare över sundet, håret fladdrar som ljusa strålar mot stålgrå himmel, motorn fräser likt en panter och jag vet att allt finns kvar, allt väntar på mig och snart, alldeles snart kommer jag ut igen till brasdoft och solsmek.

onsdag, november 02, 2016

Muminmånad

Knockad av vintertiden.
Sänkt av mörkret.
Däckad av kylan.

Det är nu jag vill rulla ihop mig som ett litet knytt och låta dig lägga en varm filt över mig. Kanske sitter du en stund och nynnar lite vid min sida. Kanske kryper du helt enkelt ner och värmer mina kalla tår. Kanhända stryker du mig över håret, killar mig stilla på ryggen och låter mig vara liten och orkeslös och alldeles precis just den jag är.

Eller ... vi värmer varandra.
Så gör vi.

Och när vi sen tittar upp från vår vintervila har ljuset återvänt.

tisdag, november 01, 2016

Höstprojektet - en uppdatering

"Du sköter dig exemplariskt" sa min hälsocoach.

Och ja, mitt höstprojekt pågår.
So good so far: nio kilo mindre på vågen, 14 centimeter mindre runt midjan.
Mer smidig, mer fast, mer stark.
Mindre skit, både utanpå och inuti.

Runt om varma, kloka, ömsinta människor.
Jag väljer bara det som ger, inte tar.
Om inte det som tar är det som tar fettmassa det vill säga.
;-)

söndag, oktober 30, 2016

Ensam i soffan

Mitt vardagsrum fylls av det lysande oktoberljuset. Böcker, konst och milda färger runt om förmedlar lugn och förankring. På  det slitna bordet framför mig en stor balja te och en bok med arabisk poesi. En bit bort ljudet av en stilla arbetande tvättmaskin.

Jag är alldeles upprymd. Varm. Tacksam.
Alla dessa människor runt om mig, nära eller långt bort, som bryr sig om. Mig.
Min flock. Mina vänner. Kollegor, arbetskamrater, lekkamrater. Människor som finns kvar från barndom, vandringar, olika projekt.
Jag har så många sammanhang i mitt liv. Jag hör till dem alla.

Det säg att hjärtat växer ju mer man älskar.
Min lilla pulserande klump fyller just nu hela min kropp.
Och den muskeln har aldrig varit mer vältränad än idag.



lördag, oktober 29, 2016

Rolling home ...

Salt hav.
Hård vind.
Blek sol.

Stålgrå vågor, mjuka dyningar och liten båt som följer med i dansen.

Vi är med på fisketur och drar upp tinor.
Där krälar mest krabbor; stora och små. Spindel-lika och mer vanliga.
Men två humrar får vi, båda med rom. Plums tillbaka med havets svarta guld bara!

Skratten är många även om några ansikten är bleka.

När jag glider ner i det varma badet på kvällen känner jag ännu saltet på mina torra läppar. Och tänker att jag hör hemma på havet.

fredag, oktober 28, 2016

Eftertankens kranka blekhet

"Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig", säger man.

Men man kan också uppleva att nån annan gör mot dig, det du en gång gjort mot nån annan.
Det är nyttigt. Och nästan lite skrämmande.

Så har mitt liv alltid vävts fram och vidare genom handlingar, länkade till varandra.
Det jag utsatts för utsätter jag en annan för, gång på gång.
Min historia blir vår.
Jag kan inte ställa mig utanför.
Jag är ofrånkomligt en aktiv spelare i den sociala matchen.

Och så växer jag i insikt.
Så begriper jag varför motparten reagerade som hen gjorde.
Så lär jag mig bli en schysstare vän, mor, dotter, älskarinna.

Men jag kan också drabbas av ånger.
Nu, när jag verkligen förstår hur det känns ...

onsdag, oktober 26, 2016

50 är det nya svarta

Så enkelt.
Så självklart.
Tanken är ren, öppen, luftig - och mottaglig.

Jag har så mycket gott i mitt liv.
Sammanhang.
Tillhörighet.
Inspiration.
Stimulans.
Möjligheter som inspirerar och omöjligheter som utmanar.

Jag har så många bra människor i mitt liv.
Människor som öppnar sig för mig.
Som tycker om mig och vill att jag ska må bra.
Som kommunicerar med mig.
Som jag får stötta, utan att jag själv blir mindre konturstark.

Snart 53.
Och jag har aldrig känt mig vackrare än nu.

måndag, oktober 24, 2016

Tala och tiga

Nä du, – du skrivande, vandrande, älskande, påhittiga raktuppochner.
Allt går inte att skriva.
Allt ska inte formuleras.

Stilla dig. Stoppa dig.
Tryck inte på Skicka innan du tänkt klart.
Känn efter.
Känn dig själv.

Försök vara rak, ärlig, god och lojal.
Odla din klokskap.
Ge ut din värme.
Döm inte andra, men rannsaka dig själv.

Bit dig i läppen ibland.
Sitt still i båten.
Och fortsätt att akta dig för vargen.

fredag, oktober 21, 2016

Så är det

Jag vill vara dig till glädje och lätthet.
Vill sprida ljus. Värma ditt sinne.
Vill se leendet i ditt ansikte när vi möts.
Vill locka till skratt – men också få dig att förstå att din sorg aldrig kan tynga ner mig.

Jag vill dansa med forsen, virvla med höstlöven och leka med regndroppen.
Och sen vila mot snötäcket, hopkurad som en liten skogsmus intill din hand.



torsdag, oktober 20, 2016

Det gick upp en sol i mig

Allt blev plötsligt så ljust och levande.

Skrattet fick vingar och strömmarna fri fart genom rykande fors. Man kunde ha kopplat en generator till oss och utan tvekan värmt upp hela byn. Kanske såg man ångan vibrera runt våra kroppar?

När jag en stund senare ensam såg ut genom det lilla propellerplanets glugg tänkte jag att allt är möjligt. Att molntäcket är ett skydd, ingen slöja. Att solen alltid finns där. Och att jag kommer att få möta den igen.

Och igen.

Och igen.

onsdag, oktober 19, 2016

Ett försök att sätta ord på

Saknar nån form av poesi i mitt liv. En fladdrande ljuslåga, en långsam melodi som smeker mig, en djup röst i mitt öra.

Söker ett sammanhang där luften skälver. Där regnet sjunger stilla. Där jorden ångar under lekande kroppar.

Tumlar runt i verklighetens centrifug och väntar på den kraft som stoppar virveln. Den hand som drar mig loss. Den famn som till sist får mig att höra till.


tisdag, oktober 18, 2016

... och vi dess aktörer?

Flög norrut, dit där världen hade blivit lätt vitpudrad.

Här går allt lite långsammare.
Utom jag; jag för med mig Essingeleden i rusningstrafik, Drottninggatan en mellandag och Buttericks strax före Halloween. Så får vi också väldigt mycket gjort.

På kvällen kryper jag in i bäddsoffan i den lilla lyan ovanför byggbutiken och tänker att teater, det är inte svårt. Spelet mellan människor - kanske framför allt man och kvinna - det förstår jag däremot mycket lite av ...


måndag, oktober 17, 2016

En helt vanlig lördagkväll

Kall vit sten.
Tunga dörrar av järn.
Hård vind som slår, rister, tjuter.

Slottets siluett mot nattsvart himmel.
Blek fullmåne. Slöjor.

Där inne skapar vi Spökafton.

Galne Ola dansar i sin fängelsehåla, häxan Ingeghierd haltar och hostar, förstörd av tortyren och teaterprimadonnan sticker svärdet i bröstet, gång på gång. Den stumme riddaren dyker upp där man minst anar och råttan bits i mörkret. Magnus Gabriel vandrar osaligt runt, malandes sina psalmtexter.

Själv sitter jag som en grov 1600-tals piga på skithålet och väntar på att gruppen ska komma in i rummet intill, så jag får skrämma dem med mina finska svordomar, min sång om Martins begravning och mitt högljudda krystande. Sen ska jag låtsas torka mina händer på deras jackor, jaga in dem i en lönndörr och snabbt byta om, springa upp till gästabuds-salen för att sätta mig i en spis där jag ska låtsas hitta nästan uppbrända sidor som berättar om en fest för länge sen då den svikne riddaren återvände från sin grav för att hämta sin trolösa brud.

Jag har världens bästa jobb!


torsdag, oktober 13, 2016

Höststorm och vintervila

Det finns människor som sätter marken i gungning.

I samma stund som han kommer in i rummet vibrerar luften.
En hand på min axel – ett blixtnedslag.

Det är 300 grader i luften och förunderligt lätt att andas.

Och nu börjar resan.
Jag ska styra båten genom min höststorm
fram tills dess att isen lagt sig till ro.

fredag, oktober 07, 2016

Skynda dig, älskade, skynda att älska

Vardagen ekar lite ihåligt utan kärleksfullhet.
Lycklig du som får ett godmorgon i ditt öra och ett godnatt mot din kind.

Själv väljer jag ömsom ensamhet, ömsom vänskap.
Kärleken har jag gett upp.

Klättrar i berg, fyller lungorna med kristallklar luft och ögonen med vidsträckt landskap.
Leker frodigt gästabud eller kittlande mörkervandring.
Gnuggar ord mot ton.
Fantiserar om husbåt, karibiska stränder eller långsegling.
Öppnar mig för minimalistisk musik, sanskrit och en rörlig polcirkel.
Minskar i midjemått.
Växer i erfarenhet.

Städar rent i själen, men låter mitt hem vara personligt rörigt.
Saknar ingen.
Ingen saknar mig.

Så möter jag hösten med stort lugn.
Något ihålig visserligen.
Men inte ansatt.

Fri.

torsdag, september 29, 2016

Farfalle nello stomaco

Lite rusig och med darrande fingrar öppnar jag det tjocka kuvertet. Hundratals vita sidor med små svarta, lekande krumelurer. Nu ska jag börja tränga in i verket. Bli ett med musiken. Smaka på orden.

Fast allt är på italienska.
Hmm.
Och jag ska få det till svenska.
Inget bollplank denna gång.
Bara Google translate.
Det får gå.

Coraggio!

tisdag, september 27, 2016

Om i enslig skog ...

Plötsligt bara stod han där.
Mitt framför mig.
Alldeles stilla, alldeles lugn.

Jag hejdade mig.
Fylldes av en stor frid.
Väntade.

Vi tittade in i varandras ögon.
Jag kände att han var nyfiken på mig.
Själv fylldes jag av vördnad.
Han var magnifik.

Länge såg vi på varandra.
Sen vände han sig om och började sakta gå av vägen med stora, majestätiska steg.
Vandrade vidare över fälten.

Han,
älgen.

torsdag, september 22, 2016

Kvälls-chat

"Sätt inte ditt ljus under skeppan" skrev en nyfunnen kamrat nyss.

Sant.
Jag ska akta mig.
Låta min låga darra till, men aldrig blåsas ut.

Den har utsatts för alldeles för hård vind.

måndag, september 19, 2016

Från en flygstol

Sitter tusentals meter upp i luften och smälter intryck från tre dagar vid Torneälven.

Hösten brann.
Luften renade.
Älven friskade upp bastuhet hud.

Tre kvällar med samtal, vin, vilt kött eller nyfångad fisk.
En av dessa en vild och innerlig fest. En hyllning till kärleken och de två människor som mött varandra, sent i livet men också precis när det var dags.

Och alla dessa goda samtal. Med musiker, artister, entrepenörer, fotografer, designers, en pilot, lekande barn och levnadskonstnärer. Framför allt det.

Igår kväll, medan ljuset la sig över det vidsträckta landskapet ett oerhört intressant samtal med en pensionerad militär. Han sa;

Vill du ha ett liv som bara är kul?
Eller vill du ha ett liv med innehåll?

Baam! Bulls eye.
Just så.
Innehåll. Fyll ditt liv med innehåll.
Då blir det kul - men också så oerhört mycket mer.

Flyget tar mig hem.
Men upplevelsen har tagit mig längre än så.

lördag, september 17, 2016

Höstglöd

Plockar höstlöv till älskad väns bröllopsfest. Tänker på klarhet, äkthet, renhet. På att kärlekslöshet är varje relations största fiende. Eller kärlekssnålhet. Ovilja att ge ut. Oförmåga.

Eller bara okunnighet; kärlek är handling som bygger upp känslorna, både de egna och de i motparten. Ja, just handling. Som att plocka löv och lägga på bord.

Torneälven är ren, ogrumlad, frisk.
Så vill jag också vara.
Och fylld av höstens glöd.
Levande, rörlig, klar.

torsdag, september 15, 2016

Släppa taget

Jaha.
Nähä.

Ingenting kan självklart vara som det en gång var.
Ingen kan styras, allt pågår i egna processer.

Utanför mitt fönster växlar löven färg.
Och den närmaste blev en främling.

onsdag, september 14, 2016

Ta tjuren vid hornen

Jag vet kanske inte hur man är en schysst person som vårdar sina relationer och ansvarar för sina handlingar. Men jag tror inte på minsta möjliga motståndets lag.

Alltså väntade jag nedanför bussen, tittade honom rakt i ögonen när han steg av och frågade om han hade en minut. Sen försökte jag bättra på grannsämjan. Feg har jag aldrig varit. Och det kändes mycket lättare att gå upp för trapporna efteråt.

Dissad, ratad, dumpad, kritiserad och ifrågasatt - det spelar ingen roll.
Någonstans finns plats för den som är jag.

lördag, september 10, 2016

I soffan

Bastuvarm kropp.
Lugnande doft av trähus.
Stilla gitarrmusik genom kvällen.

Ett nu.
Ett finns kvar.

Jag har allt jag behöver.
Utom en.

onsdag, september 07, 2016

Liljeholmen, en tisdag eftermiddag

Hon hade en svart och en prickig strumpa, grå munkjacka och väldigt, väldigt tajta leggings. Under kunde jag tydligt se de prickiga trosorna. På huvudet en röd keps med horn; "Varning för tjuren" stod det på spanska. Hon var kort och rund och lite vaggande.

Hon var förtjusande.

Och hon var omtänksam. Oavbrutet vandrade hon fram och tillbaka på perrongen och varnade oss för getingar. Till mig berättade hon att hennes SL-kort gick ut den 30:e. "Så bra, då klarar du dig ett tag." sa jag. Hon log. Och berättade för mig att hennes kort gick ut den 30:e.

Intill två långa, sminkade unga kvinnor med Schwarzkopf Gliss hår, märkeskläder och smala midjor. De stod lite nära kanten.

"Å nu får ni akta er!" sa kvinnan i kepsen. Hon vallade in dem likt en bordercollie och mumlade något om att de skulle vara försiktiga.

Sen sa hon till mig att hennes kort gick ut den 30:e och jag sa att vad bra, då kan du åka utan problem.

Brudarna fortsatte sitt snattrande, med mobiler i hand och slängande hår. Farligt nära kanten.

"Jag menar det verkligen!" ropade hon med tjurhornen. Hon sprang fram och föste in de två med sina öppna, skyddande armar.

Tåget kom. Kepsen syntes inte till. Men bredvid mig hörde jag två kvinnor raljera med gäll röst; "Jaaag meeenar det verkligen! Jag meeeenar det! Hahahaha!"

Min blick är inte iskall särskilt ofta, men nu blev den det.
Såg dem rakt i ögonen. Och var på väg att säga:
"Ni behöver inte göra narr av henne. Förstår ni vad ni har, som hon inte aldrig få?" Men jag tappade bort dem i den allmänna trängseln vid tågdörren.

Och jag tänkte:
FUCK YTA.